Vykortet

Allting började precis som en helt vanlig dag, och 14-åriga Sara lämnade huset för att gå till skolan. Dimman började lätta över husen och små regndroppar föll från de gråa molnen. Typiskt, tänkte Sara och drog upp huvan på jackan precis innan dörren stängdes bakom henne. Hon såg att det var tänt i kaféet på andra sidan gatan och önskade att hon kunde stannat hemma och suttit där och tagit en kopp varm choklad med vispgrädde.

Tystnaden låg som en slöja över Tomelilla. Sara gick på trottoaren längs Norregatan och den svarta asfalten slukade nästan allt ljus, men när hon kom fram till den lilla baren innan järnvägen så tyckte hon att grenarna på de kala träden verkade sträcka sig mot det lilla ljuset som syntes mellan regnmolnen. Hon huttrade till och drog jackan tätare omkring sig när hon gick över tågspåret, förbi Hasse och Tage-museet. Inte en levande själ syntes på Bangatan och det var nästan tomt även vid mataffären.

När hon kommit fram till Skolgatan och närmade sig Kastanjeskolan hade dimma lättat helt. Skolbyggnaden tornade upp sig framför henne och precis när Sara kom fram nådde solen knappt upp över kastanjeträdet. När det första gryningsljuset silades genom de nakna grenarna träffade de de gula tegelstenarna så att det märkligt nog såg ut som om väggarna på byggnaden glödde. Hennes hår fladdrade i vinden när hon gick upp för den långa stentrappan, som var nertrampad av generationer med elever. Det såg ut att bli ännu en händelselös dag. Men det skulle visa sig att dagen var allt annat än händelselös.

Skoldagen var ungefär som vanligt och ämnena avlöste varandra hela förmiddagen innan det äntligen var dags för lunch. Det var en av dagens höjdpunkter eftersom skolmaten alltid var så god. Maten denna dagen bestod av köttbullar med kokt potatis, gräddsås och rårörda lingon. När Sara hade tagit mat satt hon och åt med sin nya kompis Tage som precis hade börjat i klassen. Han var annorlunda klädd, med vit skjorta, grön pullover och bruna pösiga byxor. Han hade rött krulligt hår som märkligt nog passade ihop med hur han var klädd. Kläderna han bar såg precis ut som de klädesplagg i den tecknade filmen Sara sett som handlade om pojken som delade ut de rikas julklappar till de fattiga. Men det bekom inte Sara att Tage såg annorlunda ut.

På svenskan fick hela klassen i uppgift att göra en presentation om Tomelillas historia, något Sara blev väldigt exalterad över eftersom hon älskade historia. Sara blev ännu gladare när hon upptäckte att hon fick sitta bredvid Tage på denna lektionen eftersom hon upptäckt att han hade mycket kunskap om Tomelillas historia. Tage berättade mycket för Sara som t.ex. att det fanns en djurpark i Tomelilla. De hade både björnar och apor! Det visste inte Sara innan, trots att hon trodde att hon visste mycket om Tomelillas historia, så var Tage ännu bättre på det. När läraren hade gått igenom uppgiften klart och berättat att den skulle lämnas in dagen efter så var lektionen redan slut och det var dags att gå hem. På väg ut från det lilla klassrummet undrade Tage om han fick slå följe med Sara hem, så det var vad de gjorde.

När Sara och Tage gick längs med gatorna mot centrum så sken solen över Tomelilla. Sara kom fram till sitt hus och då sträckte Tage fram en bunt vykort.
“ Här får du några vykort som du kan använda till din presentation”, sa Tage med snäll röst.
“ Men behöver du inte dem själv?”, undrade Sara förvånat.
“ Nej, nej det är lugnt, jag kommer ihåg det utantill”, svarade Tage.
“ Okej, tack så väldigt mycket i så fall”, sa Sara till honom.

Hon vinkade hej då till Tage och sedan öppnade hon ytterdörren för att gå in. Väl inne i huset satte hon direkt igång med att göra klart sin presentation och titta nyfiket på de gamla vykorten från Tomelilla. Ett av vykorten var lite gulnat och föreställde en trädgård. Trädgården var vacker och där fanns stora uppvuxna träd, gångar och en fin parkbänk. Biblioteksträdgården stod det längst ner med snirklig stil på vykortet. Sara undrade vart det kunde ligga? Ett annat vykort föreställde Norregatan där Sara bodde, vad annorlunda det såg ut! Sara drömde sig tillbaka och tänkte på hur det var att leva då, men ryckte till när det plötsligt knackade på ytterdörren. Hon gick genom hallen för att öppna och när hon hade öppnat dörren tittade hon förvånat på vem som stod där.

Det var Tage. Vad gjorde han här? Hon tittade frågande på Tage och han hade en märkligt blick i ögonen som Sara inte kunde tolka när han sa: “Vill du gå på en promenad?“
“ Ja, visst” sa Sara fundersamt.
“Blunda!” sa Tage med lugn och övertygande röst.

Sara blundade en kort liten stund och öppnade sen långsamt ögonen och tittade förvånat sig omkring på husen. Hon tyckte att hon kände igen sig, men samtidigt så var allt väldigt annorlunda. Hon noterade också att det både lät annorlunda och luktade annorlunda mot vad hon var van vid. Det var väldigt konstigt, det luktade en märklig blandning av olika dofter och odörer. Så konstig lukt att hon inte riktigt kunde sätta fingret på det var det var. Plötsligt insåg hon, men vänta, så kunde det ju inte vara! Fast det var något som inte stämde. Men hur kunde det hända? Det kunde inte vara sant! Hon hade hamnat i ett av vykorten, det var hon säker på. Men hon visste inte hur, hade det något med Tage att göra?

Hon skakade förvirrat på huvudet och sedan följde hon efter Tage när de gick längs Norregatan, då upptäckte Sara förtjust att det var gatstenar på hela trottoaren istället för asfalt. Så mycket vackrare med de gamla stenarna. Tage fortsatte att gå, samtidigt hörde hon ett svagt klapprande som ökade i styrka, det lät precis som hovar, var det verkligen från hästar? Hon skakade på huvudet, nej så kunde det inte vara. När de gick vidare såg Sara att det stora huset där de brukade sälja skor var borta, men även att det ett hus där det brukade stå en matvagn. Huset såg ut att vara ett kafé med den gröna markisen som hängde ut från väggen. De fortsatte gå och Sara såg att träden som i morse sträckte sina grenar mot himlen nu bara var lite högre än hon själv var. När de gick vidare såg Sara att pizzerian inte var där, istället stod där Jordbruksbanken, hmm vad konstigt tänkte Sara. De gick förbi Hasse och Tage museet, fast nu var ju inte alls nåt museum! Det såg inte heller riktigt likadant ut som när Sara hade gått förbi det på morgonen. Det såg mycket nyare och renare ut, nästan som om det var nybyggt.

Det var öppningar ner under jorden såg det ut som. En tunnel mitt inne i Tomelilla! Tage gick ner i tunneln och Sara sprang exalterat efter, vad spännande! Men i tunneln luktade det bara konstigt och var kallt, usch tänkte Sara. När de hade kommit upp från den konstiga tunneln så fortsatte de gå mot det lilla torget och när de kom fram så stannade Sara till, vad i hela fridens namn? Där stod två stora bruna hästar fastkopplade i en trävagn. Bredvid stod några människor som var på väg upp på vagnen. Men vad hade människorna på sig? Vad konstigt, alla gick ju runt i gamla kläder. “Kom jag ska visa dig en sak”, sa Tage och skyndade på stegen. Sara sprang efter honom men när de kommit en bit så kände inte Sara igen sig längre och plötsligt kom de fram till ett vitt hus och de gick in i en trädgård genom en gnisslande grind. Trädgården var väldigt vacker och där fanns stora uppvuxna träd, gångar av jord och en fin parkbänk av trä. Det såg likadant ut som trädgården från vykortet hon fått av Tage.

“Det här är ju Biblioteksträdgården” utbrast Sara glatt. Tage svarade inte, han bara tittade på henne. Plötsligt gick solen i moln och det började regna och Sara sprang hem för att ta skydd med Tage hack i häl. När de sprang över torget så hörde de en bil tuta, men vad konstigt den tutade, mycket hesare än vad bilar brukade tuta. När Sara tänkte efter lät det exakt som när de tutade i gamla filmer, och när Sara såg bilen stå på gatan så såg det ut som bilen hon sett från ett av vykorten, den var till och med på samma ställe. Framme vid sitt hus så noterade Sara att kaféet inte var där längre, istället var där nån affär istället. Det hade hon inte hunnit se när hon lämnade huset innan. Precis när hon upptäckt det så bad Tage henne att blunda och han hade den märkliga blicken i ögonen igen som Sara inte riktigt kunde tolka.

När hon öppnade ögonen så var kaféet där igen och affärerna var borta, det hade märkligt nog också slutat att regna. Sara tittade förvirrat sig omkring, men hon såg inte Tage. Samtidigt hörde hon sin mamma ropa: ”Sara är det du?” Sara gick genast in genom ytterdörren, “ Hej mamma!” sa Sara och gick in sitt rum och satte sig i sängen, vad var det egentligen som hade hänt? Hon visste att hon hade hamnat i vykorten men inte hur. Hur mycket hon än funderade så kom hon inte fram till något. Så hon bestämde sig för att göra klart presentationen till imorgon istället. Hela den konstiga upplevelsen med Tage hade gjort henne så inspirerad att det bara tog henne en timme att göra klart den. Vykorten från Tage hade också verkligen hjälp, men hon undrade fortfarande var han hade fått dem ifrån och hur hon hade kommit in i vykorten.

Dagen efter när Sara kom till svenskalektionen direkt på morgonen och satte sig på sin plats, var Tage inte där. Hon blev med ens besviken, varför skulle han vara borta just när hon ska göra sin presentation? När lektionen var slut och Sara hade gjort presentationen för klassen så bad läraren Sara att stanna kvar. Saras svenska lärare Anita berättade att hon var förundrad över hur många beskrivningar Sara hade om Tomelillas historia, speciellt om biblioteksträdgården som läraren aldrig hade hört talas om. “Det är nästan som att du varit där själv”, sa hon skämtsamt. Sara skrattade med och frågade:
“Förresten, var är Tage? Är han sjuk?”
“Tage?” sa Anita fundersamt. “Vi har ingen på skolan som heter Tage, var har du fått det ifrån?”
“Men han som jag brukar sitta bredvid då? “ sa Sara.
“Men lilla Sara, du sitter ju själv. Ni har ingen i klassen som heter Tage.”

Ålderskategori 14 – 17 år

Levia Andersson

ELVIS KARLSSON

Av Gunnar Pihlgren - vuxenkategorin

När Adam Weiss hade nått fram till småländska höglandet, och trafiken glesnat, försökte han definiera syftet med sin resa. Att resmålet var Österlen var ju helt klart. Men vad var syftet? Under hela sitt yrkesliv hade han författat lägesrapporter, landanalyser, personbedömningar, mötesnoteringar och otaliga andra typer av promemorior för utrikesdepartementet och för FN. Ofta stämplade ”Hemligt” – ibland för att det var nödvändigt men ofta för att få dem lästa. Alltid utsmyckade med den jargong som byråkratin krävde. Men han var sträng mot sin privata gyllene regel: syftet måste vara tydligt.

Så vad var nu syftet? I trakterna kring Ljungby hade han den koncisa formuleringen klar. Det fanns tre syften: att glömma, att minnas, att leta. Han skulle glömma sin sorg (och oförrätt?), han skulle minnas sin barndoms somrar, han skulle leta hus. Och det var början på ett helt nytt kapitel i livet.

En lång bilresa i ensamhet ger utrymme för reflektion som vardagen sällan medger. Varför hade Ulla bara stuckit? Hennes skådespelarkollega var visserligen känd och stilig. Men det var han också. Och han hade högre status och mycket bättre ekonomi. Och han var minst lika intellektuell, på gränsen till kultursnobb. ”Stick din jävla teaterapa! Stick till din pajas och kom inte tillbaka!” Tänkte han säga. Men många år av diplomati fick honom att nöja sig med ett dämpat ”Gå du”. En psykolog skulle nog rekommenderat den längre versionen. Nu var det för sent, och nu satt han här på väg till barndomens Österlen.

Den tillbringade han hos sin älskade faster. Det var där han lärde sig simma och cykla. Han mindes huttrandet efter att ha simmat i kyligt vatten med ständig bottenkontakt. Han mindes såren på smalbenet efter att ha kämpat på en damcykel där han inte nådde upp till sadeln. Och han mindes Birgitta på gården där han hämtade mjölk, ägg och rabarber. Hon var söt och trevlig, trodde han. Ja – han visste att hon var söt, men han trodde att hon var trevlig. Han förstod nämligen aldrig vad hon sa. Hennes skånska var helt obegriplig för honom. Men det var hans första förälskelse. Det sista året kysstes de när de träffades. För honom var det första gången. Han trodde det var för henne också.

Allt detta upphörde när hans faster dog och hennes hus såldes. Då var han tretton år och flitig elev snart på väg till gymnasiet och toppbetyg. Arvet från fastern finansierade så småningom studier på ett amerikanskt prestigeuniversitet. Sedan Tolkskolan, doktor i statskunskap, Utrikesdepartementet och FN. Dumt nog hade han lärt sig arabiska, vilket gjorde att han fick obekväma och farliga, men välbetalda, stationeringar. Åren i Afghanistan gjorde honom en smula paranoid, särskilt sedan hans amerikanske vän James Hull sprängts i luften. Strax därefter sköt talibanerna sönder delar av det lilla FN-området i centrala Kabul där han bodde.

Just då råkade han vara han på hemmasemester för att se sin hustru spela huvudrollen i ”Ett dockhem”. Han gjorde reflektionen att pjäsens överprydliga hem var många grader olyckligare än hans ganska primitiva hem i Kabul. Där fanns en genuint varm gemenskap i det mini-FN som dess invånare utgjorde. Den var säkert ett resultat av den öppenhet som utlandsstationering medför. Men den förstärktes av vetskapen att en raket kunde slå ned i området utan förvarning. Dödshoten mot honom blev fler efter attacken. De kom också efter hemkomsten till Sverige, men både Säpo och han själv tog lätt på dem.

Men han hade fått en inbyggd vaksamhet. Han hade de senaste milen haft en svart SUV efter sig. Den innehöll två män, och den höll konstant avstånd till honom. Några gånger hade han både ökat och saktat farten, men bilen behöll avståndet. Han hade numret till kontaktpersonen på Säpo framme på mobilen om något skulle hända. Och i huvudet gick han igenom tekniken för den undanmanöver som han fått lära sig. Men när han svängde av i Markaryd och tog vägen mot Kristianstad fortsatte hans förföljare rakt fram.

Då han nådde kustvägen mot Simrishamn fick han som ett lätt slag mot mellangärdet. Han hade glömt att det kunde vara så vackert. Östersjön låg fridfull, rapsfälten lyste gula, äppelträdens grenar dignade under tyngden av sina frukter. Han saktade farten för att ta in skönheten. Det var två timmar kvar innan han skulle träffa mäklaren för det första objektet, så han hade gott om tid. Han blev upphunnen av en ny svart SUV som också höll konstant avstånd till honom. Även denna gång två män i framsätena. Han saktade farten ytterligare men blev inte omkörd. Pulsen steg, och säponumret sattes åter i beredskap. Men när han körde in i Simrishamns smågator försvann bilen – eller tappade bort honom?  

Han fortsatte söderut mot byn som var hans fasters provianteringscentrum. Han var lite nervös. Skulle byn ha förändrats så mycket så att han inte fick det rus av nostalgi som han hade sett fram emot? Men det mesta var sig likt. Husen längs huvudgatan verkade oförändrade men det fanns många nya butiker. Där låg också ett kombinerat kafé och antikvariat som inte fanns då han var ung. Perfekt med en fika före mäklarmötet.

Då han gick in möttes han av en stor hund som satte nosen i magen på honom. ”Bekymra dig inte för Elvis – han vill bara bli klappad”. Rösten kom från ett skrivbord i bakre delen av lokalen. Röstens ägare var inte klassiskt vacker, men hon hade en omedelbar tilldragande utstrålning. Hennes ögon var livliga nyfikna, respektlösa och retsamma på samma gång. ”Vill du ha kaffe och bulle får du ta själv på disken. Vill du ha en macka måste du säga till. Vill du ha en bok så får du fråga eller titta på hyllorna. Förresten känner jag igen dig. Från TV kanske?”

”Det stämmer nog”, sa Adam på väg till kaffe och kanelbulle.

”Kloka kommentarer om Mellanöstern. Adam Weiss?”

”Jag vet inte om de alltid varit kloka. Men Adam Weiss är korrekt.”

”Jag tror att jag till och med läst något fånigt hemma-hos-reportage om dig och din fru. Den där skådespelaren. Ulla någonting.”

”Det stämmer också, fast det är numera ex-fru om man skall vara exakt. Ganska pinsamt med reportagen, men Ulla tyckte det var bra publicitet. Det är hård konkurrens i den branschen.”

”Vad gör du här? Här har jag inte sett dig förut.”

”Jag tittar på hus.”

”Oj då, en stockholmare till. Du vet vad man säger om nollåttorna här?

”Det är stockholmarna som håller ortens hantverkare igång har jag förstått.”

”Det stämmer. Och de håller inte minst mig igång. Jag är ledsen om jag förolämpade dig – eller kanske snarare Stockholm och dess invånare. Jag tycker vi har en fin huvudstad. Jag bodde där några år tills min man dog.”

”Så sen återvände du till dina rötter och förverkligade drömmen om ett antikvariat. Jag har förstått att det är svår bransch.”

”Ja. Man måste vara lite boktokig för att ge sig in i den. Tror du mig om jag säger att största inkomstkällan är att sälja fina band metervis som inredningsdetaljer?”

”Till stockholmare kanske?”

”Det stämmer. Du kanske blir en bra kund. Vill du inte börja med att köpa en bok? Du behöver väl lite avkoppling under ditt letande. Jag tror till och med att jag har en bok av dig. Något om Mellanösterns krutdurkar.”

”Nej tack. Den har jag läst.” Svaret kom snabbt och följdes av en kort paus. Den nyskilde Adam hade uppdagat en möjlighet att imponera på en attraktiv och uppenbart intellektuell kvinna: ”Men har du Odysseus, eller hellre Ulysses som den heter på originalspråket?” Han hade svårt att dölja en lätt självbelåtenhet medveten om att boken betraktas som ett av tidernas största litterära verk. Definitivt det mest svårlästa.

Svaret kom inte omedelbart utan tycktes kräva en tankepaus. De vackra ögonen fick en både road och ironisk glans. Sedan: ”Om du ville impa på mig med ditt bokval så misslyckades du totalt. Ja, snarare monumentalt. Jag skrev min doktorsavhandling om James Joyce. Så jag vet vad boken heter på engelska. Och jag är medlem av James Joyce Society. Styrelseledamot i den svensk-finska avdelningen.

Adam tystnade. Det där var den typ av drömreplik som han själv skulle vilja leverera. Ett sådant tillfället uppstår bara någon enstaka gång i livet. Och han insåg att han inte bara blivit tillplattad utan också just bekräftat områdets syn på stockholmare.

Hans besegrare när det gäller replikskiftet fortsatte. ”Jag har flera exemplar i bokhyllan – om du nu menade allvar. Boken är ju nästan obegriplig oavsett översättning. Det var därför det gick att doktorera på den.”

När Adam hämtat sig tog han ny sats. ”James Joyce lär ha sagt att den som inte tycker det är värt att läsa Ulysses, inte heller tycker att livet är värt att leva.” Adam hoppades att citatet skulle ge honom några intellektuella poäng som kompensation för hans nedlåtenhet. Han fortsatte: ”För mig är boken ett oavslutat projekt. Jag började i tonåren, men kom inte så långt. Nu kanske jag till och med uppskattar den. Men eftersom du är så välsorterad kanske du har boken ´Yttrandefrihetens gränser´”. Han hade en baktanke med den oväntade frågan. Han hoppades kunna inhösta ytterligare kulturpoäng.

”Den har jag hört talas om, märkligt nog. Den var väl ingen kioskvältare. Varför känner jag till den? Låt mig kolla.”

Datorn konsulterades, och efter några minuter kom ett litet utrop av upptäckarglädje. ”Jodå. ´Yttrandefrihetens gränser´ av Elvis Karlsson. Hur i helsicke kan förlaget ge ut en serös bok av en författare med det namnet? Varför inte en pseudonym? Nu vet jag varför jag kom ihåg boken. Författaren har samma namn som min första kärlek. Då tyckte jag namnet var häftigt, och pågen var söt. Och alla mina hundar har hetat Elvis.”

Nu bleknade Adam. Det blev tyst i lokalen. En tystnad av den art som brukar kallas laddad, som inför en kärleksförklaring eller ett stort uppbrott eller efter ett oväntat sorgebesked. Den bröts av Adam som sa: ”Du heter Birgitta. Och en gång i tiden kallades jag Elvis. Mina föräldrar var Elvis-fans. Lyckligtvis la de till Adam som reserv. Den störste artisten och den förste mannen. Och morfar hette Weiss. Elvis Karlsson var inget bra UD-namn. Och jag var också superförälskad. Fast jag förstod aldrig vad du sa.”

Birgitta satt helt stilla och såg ut att bearbeta den nya situationen. Till slut sa hon ”Oj.”. Och tystnade. Och sen sa hon. ”Du ska veta att jag inte förstod dig heller. Ni stockholmare tror att alla kan förstå er. Ni är Sveriges amerikaner i det avseendet. Och kanske andra också förresten.”

Ny tystnad. Båda funderade på vilket som skulle vara den bästa andra akten i dramat. Till slut sa Birgitta: ”Vill du att jag följer med dig för at titta på ditt objekt? Jag är bra på bjälklag och isolering. Du vet att jag är en riktig bonnagrebba.”

”Självklart”, sa Adam. Lite väl snabbt tyckte han sen. Inte professionellt.

Birgitta letade fram ”Ulysses” från en bokhylla och ett hundkoppel från en krok. ”Kom då, Elvisar så går vi”.

Adam och hunden reste sig. Adam stannade framför fönstret och tittade ut. ”Det är en stor svart bil utanför. Med två män. Jag är lite nojig när det gäller stora svarta bilar.”

Birgitta såg ut genom fönstret. ”Det där är Benny och Benny. Snickare och målare. Dom behöver du när du har köpt ditt hus. Kom så går vi.”

Hitta algen!

Petter är en vanlig 21-årig pojke som snart fyller 22. Han jobbar som programmerare i Malmö och han är jätteglad med sitt jobb. Den nyfickna pojken gillar att läsa tidningen varje morgon innan han åker till jobbet. Förstås, om han hinner. Petter har brunt hår och blå ögon. Kanske därför är hans favoritfärg blå. Han bor i Tomelilla och har en söt hund som kallas för Donut. Den vita terrieren väntar glatt vid grinden när hans husse kommer hem. Hunden gillar att leka med sin rödblå boll i trädgården på eftermiddagarna när Petter kommer hem.

Den här morgonen vaknar Petter lite tidigare än vanligt så han har mer tid att läsa tidningen. På framsidan stod det en intressant rubrik: ”Algen från Medelhavet hittades i Sydsverige”. Rubriken lockade Petters uppmärksamhet och han började omedelbart läsa om artikeln. Marinbiologen som hittade algen berättade i artikeln att den är röd med små hål och liknar mycket med en liten bebishand. Samma biolog hade också ritat en teckning på algen. Teckningen fanns ritad i tidningen. Efter att han har läst artikeln fick han reda på att man inte visste vart någonstans algen fanns. Tanken om algen surrade genom huvudet hela dagen. Men var ska han börja leta? Eftersom det var helg nästa dag bestämde Petter sig för att åka till Ystad för att det var den närmsta stranden där.

På lördag kl 6 ringde väckarklockan. Petter gick upp snabbt och var taggad för sin resa.

Han började packa mat, en håv och dykardräkter både för sig själv och sin hund. Sen var det dags för att leta efter ett passande tåg som skulle ta Petter och Donut till Ystad. Klockan 8 på morgonen hade de gett sig av. Efter Petters beräkning så var de på perrongen i Ystad om 15 minuter. När de gick av så skulle de till havet och promenaden tog 10 minuter.

När de ankom vid stranden ansåg de att det var väldigt mycket folk där. Petter försökte hitta en plats där han kunde lägga väskan. Det var lite svårt men han lyckades hitta en liten plats. Sedan började Petter sätta på sig dykardräkten. Hunden ville också vara med och det visste Petter. Därför hade han med sig en dykardräkt för Donut. När båda var färdigklädda så gick de in i vattnet och simmade en bit. Petter dök längre ner och började analysera algerna som fanns på havets botten. Men ingen av dem liknade bilden ritad i tidningen av marinbiologen. Besviken simmade han till stranden med sin hund.

Då märkte Petter att det var ingen på stranden. Inte ens sin egen väska. Då började han genast leta efter sin väska på stranden. Ingen väska hittades så han gick mot parkeringen. Det var en enda bil parkerad där. Bilens dörr stod öppen och Petters väska stod bredvid ratten. Vad ska han göra nu? Han tänkte ta väskan och springa därifrån. Och det gjorde han. Donut följde efter han. Han sprang mot staden. Efter några minuter upptäckte Petter att han fortfarande springer mitt i stan och Donut följer efter han. Han tänkte på vad han skulle göra och bestämde sig för att ta tåget till Simrishamn. Där skulle han leta reda på algen. Petter frågade Donut om han orkade mer. Donut svarade: Whoaf.

Vägen till stationen tog inte så mycket tid. Tåget kom snabbt och de klev in och satte sig. Plötsligt märkte Petter att folket stirrade på dem. Han funderade lite varför men sen kom han på. Både han och hunden hade dykardräkterna på sig. De bestämde sig för att fortfarande ha dykardräkterna på sig för att det var bara stationerna Köpingebro, Tomelilla, Lunnarp, Smedstorp och Gärsnäs kvar. Så det var inte långt kvar tills de var framme i Simrishamn.

 När de var framme gick de av tåget. Solen var högt uppe på himlen och inga hårda vindar kändes.

- Det är perfekt väder för att dyka, tänker Petter. Vilket håll ska jag ta nu?, mumlade han.

- Ditåt, sa någon och pekade. Ska du bada?

Det var en ungefär 40-årig herre med grått hår och gröna ögon som hade svarat.

-Nej, jag...och då funderade Petter hur han ska förklara situationen. Han gav sig snart och svarade:

- Ja! Jag ska bada!

Mannen berättade att det fanns två stränder. En mindre som är närmare och en större som finns längre bort.

-Tack, sa Petter och sedan gick han mot den mindre. Han tänkte gå till den mindre för att den är närmre. Det tog ca 10 minuter att gå dit. Donut var glad för att få gå in i vattnet igen och tillsammans med Petter letade de algen från tidningen. Petter såg ingen alge som liknade teckningen i tidningen.

I så fall bestämde Petter sig för att ta Donut och gå till den stora stranden. Han såg en skylt som pekade mot den stora strandens riktning. Han gick dit och såg att det var mer folk än på den mindre stranden.

Petter och Donut (som gillade att simma) gick ner i vattnet och letade men de hittade ingen alge. Sen gick de längre och längre in och till slut hittade de den sökta algen. Petter la algen i en påse så att ingen skulle se den. Sen gick han upp på land. Han var så glad att han hade hittat den alge som han hade läst om. Han bytte kläderna och la algen i sin ryggsäck. Han tog Donut och de gick mot stationen. De tog tåget ända hem.

Han bestämde sig för att ringa till redaktionen som hade skrivit om algen i tidningen. Han vill berätta till folk om sin upptäckt och att algen hittades i Simrishamn. Sedan fick han en belöning på 1000 kr från tidningen för att han hittade och berättade om algen. Nästa dag i Österlenmagasinet på framsidan i tidningen står det så här: ”En makalös upptäckt” Petter, en 21 årig pojke hittade i Sverige en ovanlig alge som bara finns i Medelhavet. Petter har också berättat vart han hittat algen. Det var i Simrishamn”.

Nästa dag gick han till Tomelilla Konstmuseum och han lade algen i museet. Många människor som läste artikeln i tidningen var så nyfikna att de kom på besök till museet. De kollade med stort intresse på algen och Petter var glad att se så mycket folk på museet.

Daniel Moga

Ålderskategori 10-13 år